Att leva utan en förälder är jobbigt, det är faktiskt jätte svårt.

Tänk att känna hur det fattas en halva av dig.

Vissa dagar är bra och andra mindre bra.

Jag var bara 9 år när min pappa dog,men jag kommer ihåg han,

jag kommer ihåg som om de  vorde igår vi satt i köket och han kittlade mig och

jag bara skreck, jag saknar det så himla mycket. Det ända jag vill är att han ska

knacka på dörren , att bara få se honom en gång till.

Sorgen jag känner kan ingen eller inget bota.

Det kommer alltid finnas där tills jag har lärt mig att handskas med det, och

det är inte något som man kan gå till en utbildad kurator och prata om utan

dom kan hjälpa dig, med hur du ska börja ,resten får du klara av själv.

Jag kan knapt gå till min pappas grav, för jag mår bara dåligt bär jag tänker på att han faktsikt

ligger där, men när jag har varit där så är det en lättnad.

Jag vet att mina barn inte kommer ha någon morfar,jag vet att jag inte har någon pappa

som kommer se mig växa upp, han kommer missa när jag tar studenten,går utan alla terminer allt missar han,

men jag vet att han ändå ser mig någonstans där uppe i himelen.

Jag vet att han kommer vara där när jag kommer och jag vet att han väntar på mig och min syster.

Varje dag är en dag närmare min pappa.
 Saknade blir bara större och större för varje dag.

Men som sagt det är tufft att leva utan en förälder.

 

Jag ville skriva av mig lite.